warning icon
YOUR BROWSER IS OUT OF DATE!

This website uses the latest web technologies so it requires an up-to-date, fast browser!
Please try Firefox or Chrome!
Guldsmedsmästarnas Riksförbund

Fråga efter GR-stämpeln när du köper smycken. Bär ditt smycke den stämpeln kan du vara helt säker på att smycket är tillverkat av en av våra medlemssmeder helt för hand. Inga gjutna delar, inga halvfabrikat från asien, inget barnarbete. Utan smycket har genom att det smidits för hand ökat den tillverkande smedens yrkeskunskap en aning, vilket kommer alla våra anslutna guldsmeder till godo genom workshopar och arbetsforum. Med ett GR-stämplat smycke så bidrar du till yrkets höjande, en överlägset miljömässigt hållbar tillverkning och en framtid för svenska guldsmeder.

Genom den omsorgsfulla handtillverkningen ger det dessutom ditt smycke en livslängd som kan sträcka sig över generationer, och gör det möjligt att byta ut delar som slits under användning. Precis som smycken tillverkade fram till industrialismen startade upp massproduceringen på 1950-talet. Då var det viktigt att göra många billiga smycken med kort hållbarhet för att få igång konsumtionen i tron att det skulle öka livskvalitén. Nu vet vi ju bättre!

 



Vinnaren är guldsmed Elsa Brodin som gjorde sitt gesällprov på guldsmedshögskolan i Danmark i höstas. – Det känns fantastiskt! En bra start på karriären, säger Elsa Brodin, prisad för sin ring “asfaltsblomma” och broschen “kämpa” som finns att se på utställningen. – På ringen är det en maskros som har trängt igenom asfalt och guldskenan representerar en inneboende glöd, säger hon.

Designforums pris går i år till guldsmedsmästaren Elsa Brodin som tillverkat smycken på temat “frihet”. Juryns motivering: “Friheten är aldrig näpen eller självklar, den skapas av glöd och inre övertygelse. Just det har Elsa Brodin fångat i ringen Asfaltsblomman och broschen Kämpa!” Designforum, den sjunde sedan starten 2004, arrangeras av Guldsmedsmästarnas Riksförbund. Syftet med tävlingen är att lyfta svensk smyckedesign som konstnärlig uttrycksform genom ett förstklassigt hantverk.

 

Källa: www.stockholmdirekt.se

 

Bästa hantverkspriset

vinnarna-av-hantverksprisetHär tar Michael Heymann och Andy Kuhlman emot Designforums hantverkspris. För stor hantverksskicklighet och deras känsla för detaljer. Guldsmedsmästarna gratulerar vinnarna.

 Tiden, och våra fåfänga försök att komma ifatt den, fascinerar guldsmederna Michael Heymann och Andy Kuhlmann. Vi tenderar att skaffa oss allt fler appar och moderna hjälpmedel som på olika sätt ska få oss att effektivisera och ”spara” tid. Men ändå tycks tiden bli alltmer av en bristvara, i alla fall här i västvärlden.

Om det handlar Heymann och Kuhlmanns bidrag till smyckes- och corpustävlingen Designforum 2015. Momo 1 och Momo 2 är de döpta till, och verken utgår från klockor, eller snarare urverk, som har befriats från sin funktion att visa tiden.

– Momo kommer från ”Momo eller kampen om tiden”, som är en tysk barnbok som vi läste som barn. Den handlar om en liten flicka som bor i ett land där människorna börjar pantsätta sin tid mot pengar. Alla färger bleknar då och hela världen blir grå, men Momo inser vad som händer och stoppar utvecklingen, förklarar Michael.

Källa www.aurumforum.se

Juryns medlemmar är:

  • Anja Palmgren, lektor Beckmans Designhögskola
  • Aviva Scheiman, guldsmed
  • Magdalena Ribbing, författare och journalist
  • Micael Bindefeld, eventarrangör
  • Michael Storåkers, tidigare vd Bukowskis
  • Miro Sazdic, lektor Konstfack
  • Stig Granlund, guldsmedsmästare

 

 

 

 

 

 


Funktionalismen under 40-, 50- och 60-talen

Under de 60 år som Stockholms guldsmedsmästareförening har varit verksam har smyckeskonsten genomgått en dynamisk utveckling. Vid slutet av 40-talet fick begreppet skandinavisk design sitt internationella genombrott. Dess viktigaste formuttryck, funktionalismen, kom också att påverka guldsmedskonsten. Den främsta företrädaren för den funktionalistiska smyckekonsten karaktäriserades av en enkelhet i formen och en stark materialverkan kom hon att bli stilbildande under 50-talet.

Förutom enkla rena formuttryck som bröt mot den rådande dekorativa Art-Deco-stilen och en strävan mot enklare material innebar funktionalismen att smyckekonsten trädde fram ur den traditionella guldsmedskonstens relativa anonymitet. En annan intressant aspekt av 50-talets guldsmedskonst var kedjesmyckena som upplevde en storhetstid under 50- och 60-talen med de klassiska bismarch och x-länkarna och med den så kallade korridormattan, en invention av Art Deco som tidens nyskapelse. Till skillnad från de funktionalistiska smyckena som oftast var signerade av tidens stora smyckekonstnärer var kedjesmyckena anonyma och formmässigt standardiserade. de representerar därmed smyckebranschens variant av efterkrigstidens allmänna inriktning mot massproduktion och masskonsumtion.

60-tals barock

1960-talet innebar en reaktion mot funktionalismen. Tidens krav på politiskt ställningstagande ledde fram till mer berättande uttryck inom de gestaltande konstarterna. Inom smyckekonsten utvecklades en “barock” stil som kännetecknas av komplicerade former och ofta skulpturala uttryck. Ett gott exempel är Wecktröms Laponiakollektioner.

70- och 80-talen och den nya smycketrenden

Under 1970-talet utvecklades på kontinenten, med inspiration främst från USA, England och Holland, den så kallade New Jewellery Trend. Utgångspunkten för denna smyckerörelse var en strävan bort från den traditionella guldsmedskonsten och dess bundenhet till den ädla metallen. Man ville använda sig av smycket som ett medel för personligt konstnärligt uttryck. I detta sammanhang var materialet underordnat det konstnärliga uttrycket.

Den nya smycketrendens främsta representant i Sverige under 1970-talet var Kristian Nilsson som i sin smyckekonst uttryckte en personlig problematik med en formkänsla och intensitet som saknar motstycke under smtiden. Kristian Nilsson använde sig dock fortfarande av “klassiska” smyckeuttryck och guldsmedskonstens traditionella tekniker och material som ädelstenar, guld och silver. Den internationella smycketrenden utvecklades under 1980-talet mot helt nya formuttryck och funktioner. Nya material som titan, tyg, gummi och papper introducerades. Under påverkan av den framväxande postmodernismen växte smyckena ut till helt kropsstäckande utstyrslar, ofta med etniska eller ekletiska stildrag som viktiga formuttryck. Nya smycketyper som axelsmycken, smycken för höfter och vrister utvecklades.

Genom etablering av specialiserade gallerier som Galleri RA i Amsterdam, Galleri Electum i London och Galleri Metal i Köpenhamn strävade smyckekonsten efter en mer jämbördig ställningmed konsten. Utbildningsprogram med inriktning mot smyckekonst utvecklades också på flera designhögskolor som Royal College of Art i London, Ritveldakademien  i Amsterdam och Fachochschule für Gestaltung i Pforzheim.

Den klassiska guldsmedskonsten

Parallellt med att dessa tendenser har dominerat smyckekonstfältet har en underström av klassisk smyckekonst varit bestämmande för den traditionella guldsmedskonsten. Man kan säga att den klassiska guldsmedskonsten med sin traditionella design och sina formaliserade smyckekategorier utgör ett ständigt källflöde medan tidstrenderna kommer och går. Kännetecknande för den traditionella guldsmedskonsten, när den är som bäst, är en utvecklad känsla för form och proportioner samt en utsökt skicklighet i att kombinera ädelstena och metall till övertygande formmässiga helheter. Styrkan i denna tradition framgår av att några av de mest typiska klassiska guldsmedsarbetena som karmoseringar, syskonringar och juvelsatta collierlås är formkoncept som går tillbaka på inventioner från Rokokotiden eller början av 1700-talet.

Från 1990 fram till idag

Vad händer då idag? 1990-talet har i många stycken inneburit en återgång till mer traditionella smyckeuttryck. Samtidigt som influenserna från den dynamiska Nya Smycketrenden från 80-talet beträffande formuttryck, materialkombinationer och ytbehandlning har slagit igenom också i den mer traditionella guldsmedskonsten. En intressant tendens under 1990-talet är att det har etablerats smyckeateljéer som tillhandahåller en kvalificerad individuell design och motsvarande personliga service till enskilda uppdragsgivare och kunder. Tendensen idag är att vi nu styr bort från det massproducerade smycket och den standardiserade formgivningen och vänder tillbaka till det unika uttrycket där de konstnärliga kvalitéerna är de viktigaste. Detta ställer naturligtvis höga krav på framtidens guldsmed. Det räcker inte med att enbart ha en klassisk skolning och hantverksskicklighet. Också en utvecklad konstnärlig skicklighet är nödvändig för att möta dagens och framtidens krav på unik, personlig formgivning inom en egenartad och autonom konstart som är både evig och universell.

Källa: Gyllene Arv – Guldsmide förr och nu, Christer Jonsson


Guldhalskragarna tillhör det absolut yppersta av det forntida guldsmidet.

De är tillverkade under folkvandringstiden (400 – 500 e.Kr.) under en tid som präglades av stora politiska och kulturella förändringar i Europa. Romarriket gick mot sin undergång och de stora folkvandringarna hade inletts. Det var en tid av oro och stor tillgång på guld.

Guldhalskragarna är helt unika i världen och det finns bara tre stycken och dessa finns på historiska museet i Stockholm. Dessa är uppbyggda på ett likartat sätt och består av en stomme av ihåliga rör som har fästs samman. De har ett gångjärn i nacken så att de kan öppnas och stängas och en enkeltillslutninsmekanism fram; Ena delens rör har fått ett klo-liknande avsmalnande utformning som gör det möjligt att skjuta in dem i motsidans öppna rör. På så vis kan kragen slutas helt och hållet.

Dekoren på rören är också likartad. Mellan , och ibland på, rören sitter figurer, de flesta försedda med någon form av filigran- eller granulationsdekor., dvs. pålagda trådar eller korn. Men trots att kragarna uppvisar många gemensamma drag, har de också några detaljer som skiljer dem åt. Mest slående är kanske antalet ringar. Ållebergskragen har tre ringar, Färjestadskragen har fem och Mönekragen slutliga sju ringar.

Går man ännu närmare ser man också att dekoren är utförd på ett skiftande sätt. På Ållebergskragen är dekoren mycket naturalistisk, dvs. det är mycket enkelt att känna igen djur som grisar, fåglar, ödlor eller människor. På Mönekragen har djuren blivit mer stiliserade och det är svårare att bestämma vilken typ av djur det rör sig om. På Färjestadskragen är stiliseringen ännu mer påtaglig.

Det ligger en enorm hantverksskicklighet bakom guldhalskragarna. Idag är det ett stumt språk som guldhalskragarna talar men för den samtida betraktaren har de säkerligen berättat en eller flera historier om gudar, hjältar och det egna folkets historia.

 


Vad är granulering?

Granulering är ett sätt att pryda föremål med mycket små runda guld- eller silverkorn på en grund av samma metall. Tekniken användaes av etruskerna redan på 700-talet före Kristus och har varit känd i vårt land sedan strax före Kristi födelse. Följande moment kännetecknar granuleringstekniken:

Tillverkning av runda korn

Antingen låter smeden den smälta metallen falla ned på en marmorplatta så att metallen stänks ut i kolpulver. Till följd av ytspänningen bildaar den smälta metallen små runda korn. Eller så tillverkar smeden en mycket tunn tråd av metallen, klipper den i små lika långa bitar och smälter bitarna på en kolplatta med fördjupningar.

Fastsättning av kornen vid underlag

Kornen lägges av smeden i fält eller i rader med eller utan kanaler. Och svetsas därefter fast vid underlaget med hjälp av värme. Det är inte lätt att få kornen att ligga kvar på underlaget. Det fordras stor koncentration och skicklighet av guldsmeden för att utföra detta moment.

Vad är filigran?

Filigran är dekor av tråd som bildar spiraler och ornament. Folket använde denna teknik redan under bronsåldern vid prydandet av sina smycken och vapen, men redan fenicier, egyptier och greker använde sig av trådar i rent dekorativt syfte. De bästa exemplen på filigrankonst har vi i Historiska museets tre guldhalskragar från 400 – 500 e.Kr. Även under vikingatiden var filigrankonsten mycket framträdande, då främst i silver. Strax före vikingatiden introducerades den teknik som används än idag: dragningen av tråd. Arbetet går till på följande sätt:

Dragning av tråd

Smeden drar en tråd i dragjärnet (Ett redskap med en serie hål i olika storlekar) till önskad tjocklek. Därefter glödgas tråden med jämna mellanrum, men i detta fall måste arbetet beräknas så att tråden är hård vid önskad storlek. Man ska nämligen pärla tråden, och det går inte att pärla glödgad tråd!

Flackvalsning

Den pärlade tråden glödgas därefter och valsas sedan flack. Har tråden från början grova pärlor kommer pärlorna efter flackvalsningen på längre avstånd från varandra. Men man kan också använda tvinnad eller fyrkantstråd som man vrider till en spiral  som sedan flackvalsas. Resultatet blir ungefär detsamma som med en s.k. snirkeltång. Tången har ena käften flack och den andra rundad, båda käftarna slutar i en fin spets.

Fastlödning av dekor

Filigrantråden lödes sedan fast på det smycke som ska dekoreras. Lödningarna ska givetvis vara osynliga från framsidan. Arbetet kräver stort tålamod och noggrannhet.

Vad menas med drivning?

Drivning innebär att man modellerar ett bleck till en bestämd form. Guldskålarna från yngre bronsåldern är t. ex. drivna. Tekniken blev vanlig när kunskapen att tillverka tunn plåt som ett slags halvfabrikat blev tillgänglig.

Drivning med ciselering

Drivning med ciselering är ett sätt att med hjälp av hammare och puns modellera metallplåt till vackra ornament. Ciseleringskonsten användes av sumererna och egyptierna redan 2500-3000 år före Kristus. Grekerna var bland de första i Europa, 500 år f.Kr. med drivna och ciselerade silver och guldpjäser. Tekniken används t.ex. för pokaler, kannor, dosor och broscher.

Drivning

Drivningen sker undrifrån med punsar på en begränsad yta som upphöjs.

Ciselering

Därefter sker ciseleringen från ovansidan. Konturer, detaljer och olika ytor ciseleras (modelleras) fram med hjälp av otaliga sorters punsar. Som mothåll för att bjuda rätt motsånd används en beckmassa (ciselörbeck). I gjutna objekt finns huvudformen redan och ciseleringen kan ske direkt utan drivning.


En vitguldsring har vanligtvis galvaniskt pålagd rhodium för att få en vacker vit hård yta. Det kallas rhodinering  eller platinering men är samma sak och syfte.


Ja. Varje GR guldsmed vet vilka stenar som påverkas av värme i samband med lödning. Vad som sker vid felbehandling av stenen är sprickbildning, färgförändring eller förlorad lyster. I många fall måste stenen demonteras, för att vara på den säkra sidan.


Vigselringar och prydnadsringar är ofta utsatta för hårt slitage vilket man bör tänka på när man väljer ring. Alla mineraler har olika hårdhet vilket anges på en skala som hetes Mohs skalan 1 – 10. Diamanten är hårdas och har 10. Kvarts har 7, fältspat 6 och dessa är de mest förekommande mineralerna. Under 5 är stenarna mycket känsliga för slitage. Välj därför hårdare stenar när det gäller ringar.



- PAGE 1 OF 2 -
loading
×